We're all stories in the end...

... just make it a good one!

I need you now, you got me on my knees

För första gången sen min Oasisdeppkväll har jag kollat på deras dvder igen.
Lyssnat på alla mina favoritlåtar.
Det är fortfarande så jävla overkligt att de inte finns längre.
På nätet finns fortfarande sidor som oddsar om hurvida de kommer återförenas. Jag skulle så gärna sätta alla mina pengar på att det händer. Men nånstans känns det ändå rätt avlägset?



Det som smärtar mig mest är att jag aldrig någonsin kommer stå på en Oasiskonsert och stortjuta till Lyla igen. Eller Live Forever... eller the Masterplan... eller vilken jävla låt som helst.

Jag hade kunnat bearbeta förlusten av Oasis om det kommit mer naturligt. Liksom. Fuck it. Vi är gamla och har inte släppt nytt på 30 år.

Jag skulle nästan kunna säga att jag börjat hata Liam.
För allt han gjort.
Inte vad han är.
Ni fattar. Eller nej, det gör ni nog inte. För att för att ni ska förstå måste ni också förstå vad Oasis är för mig.

Och det gör ni uppenbarligen inte.
Äh. Det är ju bara ett band?




Nej...

Det var längesen jag började tänka på Oasis så här mycket överhuvudtaget. Det känns konstigt. Visst, jag skriker som en liten flicka när the Shock of the Lightning eller I'm Outta Time spelas på jobbet och verkar nog till synes lycklig (och jag är väl det på sätt och vis, det är ändå Oasis) men ändå dör jag lite inuti. Jag kommer aldrig stå och vänta på Oasis igen.
Aldrig.

Aldrig stavas aldrig med två L. Alltid stavas alltid med två L...


Jag kommer aldrig glömma Roskilde. Det är det finaste och bästa jag någonsin varit med om. Hela den konserten var kärlek. Jag minns inte vad som hände runtom mig så tydligt. Jag minns hela konserten som någon slags utomkroppslig upplevelse. Jag har aldrig blivit så lyft av en spelning (och med alla festivaler jag varit på har det blivit en del...). Trots att det var mörkt och snorkallt minns jag bara värme och kärlek.
Oasis är min kärlek.




Det lilla jävla bandet har gett mig så mycket.

Men jag tror jag ska sluta skriva. Jag inser redan hur jävla psycho det här låter för nån som inte förstår att en människa kan vara så besatt(?) av ett band.

Oasis är min kärlek. Min enda kärlek.
Jag vill säga att Oasis är den enda kärleken som inte gjort mig besviken. Men jag är lite besviken. Och för det kan jag inte förlåta Liam.
Det går inte.



Han är skyldig mig kärleken.


Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: