We're all stories in the end...

... just make it a good one!

tralala lilla molntuss

great lake swimmers - your rocky spine


I traced my finger along your trails
Your body was the map
I was lost in there
...

The glaciers made you and now you're mine



Jag har varit ganska pumpad på värktabletter hela dagen,
så jag mår faktiskt rätt bra nu.
Väntar med spänning på hur jag mår inatt när
jag inte tar alvedon var fjärde-femte timma.

Men tror jag segrat över febern.
Hoppas om inte annat.

Det här blev en väldigt trevlig kväll ändå.
Hade varit bra ändå,
jag har bunkrat med glass och laddat dvdn med Harry Potter.
Men så ringde min kärlek och då kändes allt ännu bättre.
Jag är så sjukt needy när jag är sjuk.
Vi sågs ju liksom igår innan jag åkte till Norrköping men saknar redan
honom nåt galet.
Men det är väl bra, antar jag?
Att sakna någon alltså.


För typ tre månader sen tjatade jag hål i huvudet på min bror
för att få med honom till Cromwell.
Det var kvällen när vi satt och degade uppe hos honom och hade
tryckt i oss varsin pizza.
Jag ville egentligen inte till Cromwell, vem vill dit liksom?
Men jag visste att Mike skulle dit och till slut fick jag med mig min bror.
Efter att ha försökt få med mig alla tjejkompisar ut, bör tilläggas.
No offence lillebror.
Det blev i alla fall kvällen som avslutades med whiskyefterfest hos Viktor.
Egentligen skulle min kusin ha sovit här eftersom min soffa är större,
men när jag skulle gå ner till mig så sprang Mike efter och fick med sig sina skor i farten
och kom ifatt mig i hissen.
Vi satt och pratade på min soffa och somnade sent, eller tidigt.
Hur man nu väljer att se på saken.


Dagen efter gick jag på stan med kusin och Mike,
och sen åkte jag hem och sov.
På kvällen hade både jag och brorsan fest.
Här var det en blandning av mina bästa vänner och diverse folk från
Finspång som kom med kusin och Mike då Viktors fest var lite för mycket
åttiotalsrock för deras smak.
Senare bar det av till Svea och Pop Orange.
Pop Orange är bäst i Norrköping.
Oh yes.

Det var också andra natten som Mike sov hos mig.
Det var också den bästa dagen-natten i år.
Åtminstone hitills.

Bästa kvällen efter det var nästa gång det var Pop Orange
och Mikes vänner från storstan var här.
Det sades gång på gång att jag var "den bästa brud han haft"
och jag kände redan då att jag ville ha mer, mer av det här.

Det finaste har dock min bror sagt,
när han försvarade oss för mamma som hört en massa strunt om Mike
från min moster.
"Sen Mike träffade Flisan har han blivit mycket bättre, och jag har aldrig
sett henne så här glad. Hon har aldrig mått så här bra, så du ska bara vara
glad att dom har varandra."

Och det är sant.
Jag tror vi lagat varandra i många avseenden.

Som Mike sa till mig en natt ifrån sitt fönster i början
"jag är inte van vid att nån som jag tycker om, tycker om mig också".

Och det är också sant.
Jag har aldrig varit med om att nåt känns så rätt innan det ens börjat.

För varje dag som går nu så känns det bara mer rätt och jag blir bara
mer och mer kär i honom.

Många dagar med honom är dom bästa hitills i år.
När han kastade sig över mig på påskafton när jag redan gått
och lagt mig och gav mig mitt lilla påskägg med ett halsband i kände jag mig
som den töntigaste tjejen i världen som bara lagt godis hans påskägg...
Och det är också det enda halsband som jag inte tagit av mig ens på jobbet.



Tänkt att några kommentarer om Hultsfred på en statusuppdatering på
Facebook kan leda till att man börjar prata med den där till synes rätt
sköna killen man träffade på en av kusinens förfester för ett år sen?
Jag tänkte inte mer om honom då än att han var väldigt rolig och att vårens händelse
var när han fick böter för att kissa på Teatern.

Att Facebookkommentarer kan leda till att man sen fortsätter prata på msn
och sen byter nummer och till slut ses på Cromwell.

Undrar om det är det här som är ödet?
I ytterst modern tappning.


Jag är visst skyldig Facebook lite ändå.
Hur återbetalar man en sida för att den i slutändan gett en det
som saknades i livet?

Ett kapitel i mina memoarer lär garanterat handla om Facebook
och allt man hittat där under åren, oavsett vad som följer med en
hela livet och vad som blev kvar för flera sommrar sen.

Nu tänkte jag återgå till Harry Potter,
men varsegoda till en mycket kryddad inblick i mitt privatliv.
Kände att det kanske var dags för den här historian att se bloggens ljus.

Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din.

Ni vet :)

 


code: milky-green

img_2388 (MMS)

Det här är vad jag roar mig med nu när jag är sjuk.  Smurfs Village!  Har fastnat på en bana på Lego Harry Potter så det vill jag inte spela mer :p  Måste samla kraft snart dock och gå och handla för jag har verkligen ingen mat hemma.  Tänkte skicka brorsan men han är självklart inte hemma när jag behöver honom.  Men har precis tagit en ny omgång värktabletter så borde klara en promenix till affären.  Måste ha mat om jag ska bli frisk.  Tror inte påskgodis och chips är nyckeln till tillfrisknande direkt.  Och det är ungefär vad jag har hemma nu...  Blir hemma från jobbet imorrn med eftersom febern steg inatt.  Men sen får de fan va nog!  Jag vill ju träffa min kärlek med :(  Inte ligga här och förmultna.  Vad som nästan är värst av allt är att min sjukfilm - Hook - är hos Mike i Finspång för jag tänkte att vi skulle sett den i torsdags.  Guuud vad ynklig jag är nu!  Som Cartman hade sagt; muuuuuum...!

nobody gets me like you

Världens kanske sämsta fredag.  Bah!  Nåja...  Blir en lugn må-bättre-dag imorrn med men sen tänkte jag ge mig på jobbet igen.  Blir knäpp av att bara ligga och dega hemma.  Tar en tidig kväll iaf, tänkte se Forgetting Sarah Marshall och sen sova.  Kärleken kanske ska sova här inatt efter allt festande men vet inte än.  Hoppashoppas iaf för allt känns liksom bättre när han är med :)  Finaste bästa underbara - hm ja. Ni vet. The usual fjäsk... <3