We're all stories in the end...

... just make it a good one!

one may tolerate a world of demons for the sake of an angel

Inget nytt på hjärnfronten än, så ni vet.
Väntar -fortfarande- på en kallelse för röntgen...
 
In other news...
 
... sen länge förlorade Doctor Who-avsnitt (från originalserien) har dykt upp i Etiopien.
Så jävla ballt.
Jag vill se!
 
 

I am the Doctor

Den finns på spotify.
Finfint.
Jag brukade lyssna på den på väg till jobbet (när jag jobbade) och man kände sig så där lagom häftig med den som ledmotiv.
 
Annars är det inte så mycket som känns lagom häftigt just nu.
Det är svårt att behålla sin värdighet när man bara går omkring hemma, även om jag är glad att jag faktiskt orkar vara uppe i alla fall.
Det måste vara så mycket värre att bara ligga still och vänta på ingenting.
 
Under den helgen jag låg inlagd på sjukhus fick jag sån enorm förståelse för vad många tvingas leva i för värld.
Det enda umgänget jag hade med andra människor var när sköterskorna kom in för att fråga vad jag ville ha för mat eller för att ta prover. Annars låg jag i ett rum med ett fönster. Det fanns bara en radio, ingen tv eller nåt sånt för att få tiden att gå.
Som tur var (om man nu får säga så, det är hemskt att nån mer är dålig egentligen) så fick jag en "rumskamrat" sista dagarna.
Jag vet inte om jag mått lika bra annars, om jag fått ligga där själv och inte ha nån att prata med. Eller titta på skräptv på min dator med.
 
Så jag vill inte säga att jag haft det värst, för det hade jag inte. Men jag vill ändå få sagt att jag förstår och lider med alla andra som är sjuka och dåliga. Det är för jävligt att ligga där ensam med sin egen ångest, sina smärtor och sina tankar.
Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös. Jag ville bara att min pappa skulle lyfta upp mig och bära hem mig, precis som när man var liten och somnade i bilen på väg hem från farmor.
 
Sen fick jag träffa en fantastisk läkare som tog det hela med en klackspark och fick mig att känna att det här är ju ingeting, pff, pyttsan, det där är över om några månader.
Även om jag helt och fullt insett allvaret i min situation så vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin bli så svag och hjälplös som jag var första nätterna på sjukhus när jag kände att jag lika gärna bara kunde dö. Det kändes inte värdigt att leva med sån oro och ångest som jag gjorde då. På något sätt lyckades jag ändå trycka undan det.
Det bubblade upp lite igen när jag och pappa var i Linköping, den där känslan att jag bara ville dö, stänga av, låsa butiken, att allt bara ska vara över. Det känns verkligen som att man faller ner i en spiral av ondska, det är svårt att beskriva med ord men det känns som att marken bara försvinner och allting snurrar. Så hopplöst.
Men jag lyckades även den gången. Jag satt tyst. Lyssnade. Rörde inte en min. Tittade på bilder av min egen hjärna (bara det är nog för att göra en åksjuk, kan jag säga).
Vet ni vad? Det gick över. Jag landade igen. Även om jag satt i samma stol på läkarens rum under hela tiden. Men jag slutade snurra, samlade mig och fick till slut fram frågan om det går att fixa.
 
Det gör det.
 
Jag tror det viktigaste är att alltid försöka hitta den lilla låga eller hake som gör att du vill fortsätta leva.
Det kan vara så simpelt som att jag fucking vägrar att dö innan jag fått se den nya Harry Potter-filmen.
Universum skulle implodera om inte JAG ser den. Hör du det universum? Jag ska INGENSTANS! Jag har inte spenderat mer timmar i böcker än i skolan för att slås omkull av det här.
Sen kan det vara något djupare, som att jag vill få ut mer av min existens. Jag vill ha en egen familj, jag vill gifta mig, köpa mitt eget hus och bygga min egen lilla värld.
 
Nånstans mellan den nya Harry Potter-filmen och tankar på mina egna (om än ofödda) barn hittade jag min hake som fick mig att sluta snurra.
 
Melissa kommenterade ett av mina inlägg med "Jag tycker om uttrycket att livet ger dig inte mer an du pallar att hantera"
Vilket jag tycker är passande för mig, eftersom jag alltid gillat uttrycket "if God can bring you to it, he can bring you through it"
 
Nu är jag kanske inte djupt religiös men jag gillar det ändå. Meningen är ju densamma oavsett om man vill blanda in en gud eller inte.
 
Jag tror faktiskt att jag pallar det här. 
 
You just wait.
 
 
 

en droppe i havet


Jag blev tillsagd av en familjemedlem nyligen att jag borde bli författare.
Det vore ju helt fantastiskt. Tänk att få skriva texter och berättelser och sen få betalt för det.
Men vart börjar man?
Hur vet man att man är rätt person för jobbet, hur skriver jag mitt CV och vem håller sen min anställningsintervju för jobbet?

Jag tänker mig att det nog finns nåt slags inträdesprov man måste klara.
Då är jag ju körd direkt, för jag minns en fantastisk fin novell jag skrev på gymnasiet om en flicka som träffade en fepojke som gjorde henne till sin genom att fälla en tår som blev en ring runt hennes finger och så vidare - det var helt magiskt, jag lovar - men på VARENDA RAD i den typ tre sidor långa novellen hade min svenskalärare Eva skrivit "sr" (satsradning).
Jag vet än idag inte vad det betyder och jag har försökt förstå.
Så det är en anledning till att jag inte kan bli författare, för jag tror bara att högre lärda människor kan läsa mina texter.
Tills jag lärt mig att satsrada? Inte satsrada? Jag vet inte.

Sen jag blev tillsagd att fundera på författaryrket har jag börjat skriva ner olika handlingar till böcker som jag haft i huvudet sen jag var ung och även nya som ofta kommer till mig när man är i det där limbot mellan sovande och vaken.
Det är oftast då man får helt otroliga idéer, inte sant? När papper och penna är liiite för långt bort så man intalar sig att man ska minnas allt nästa dag och så gör man inte det och fortsätter i livet med en malande känsla av att man glömt något. Att något stort fast ändå litet saknas.
Vem vet hur många prisbelönta noveller jag glömt bort genom åren?

Så nu är det ju tur att smartphones finns, jag har hur många kryptiska noteringar som helst i min. Men jag själv vet vad dem betyder i alla fall.

När jag gick på högstadiet ville jag bli poet. Jag skriv mycket dikter och hängde på poesiforum mer än LunarStorm och MSN och det gick rätt bra för mig, jag blev röstad på mycket eller "gillad" som vi säger idag.
Men nån gång mellan högstadiet och gymnasiet tappade jag helt intresset och mina alster på forumet Sockerdricka, över 300 noveller och dikter, är nu förlorade.
Det är nog det giftigaste med denna digitala tidsålder. Vi spyr ur oss våra hela liv, drömmar och innersta tankar i ett abstrakt universum bortom en datorskärm. Men vad händer den dagen du glömt ditt lösenord eller sidan läggs ner?
Man kan inte göra en back up-fil på hela sitt liv.
Även om det vore att föredra.

Jag drömmer fortfarande lite om att bli en stor poet en dag. Tänk att få sätta folks hjärtan i brand med bara några rader av ord. En poet behöver inte en hel bokserie för att förmedla känslor och intryck.
För mig ligger poesi och musik väldigt nära (jag tror ingen annan tänkt på det innan, haha!), på bara 2-3 minuter kan du berätta en hel livshistoria med en dikt eller en sång. Men det är också det som gör att jag ofta frågar mig själv om inte poesi och dikter är en döende konstform?
En poet har aldrig fått stå på en utsåld arena och läsa sin dikter inför skrikande tonåringar.
En poet är snarare den där musikern med gitarren på ryggen som spelar för måttligt intresserade människor på nån smutsig pub någonstans.

"Jag har skrivit ner allt,
hela mitt liv,
på bara några rader få

Men vad är meningen med att dela allt,
sätta ord på känslor och ge mina tankar en form ni kan röra och känna,
när scenen för mig inte finns?"

Jag kanske ska börja titulera mig som en osignad poet. Jag väntar på mitt poetbolag som ska upptäcka mig. Idol för poesi och författande?

Är inte skrivandet den vackraste konstformen vi har egentligen?
Bara ord.
Inga färger, penslar, verktyg, lera eller trä - bara ord och tanke.

Det är djupt kanske, men värt att tänka på.

Och tänka hinner man mycket när man är hemma hela dagarna och inte orkar göra så mycket med dagarna.

Vem bestämmer egentligen när man är författare? Titulerar man sig som det själv? Måste man bli publicerad?
Vem håller intervjun och spelar det någon roll vad jag har på mig?
Kommer jag bli dömd för hur jag dricker mitt kaffe?
Om jag stoppat in skjortan?
Om jag har byxor fast jag kanske borde ha kjol?
Hur jag väljer att formulera mig och hur mitt skrivande är?

Hur kan någon egentligen ha något att säga om hur du väljer att pussla ihop dina ord och bygga dina meningar?
Är det inte värdefullt nog att du valt att sätta dig ner i några minuter och dela med dig av ditt inre på det mest simpla fast ändå mest komplicerade sätt vi har?
Bokstäver är förvisso små, men ord är stora och kan ta oss vart som helst, tillsammans. Det är du och några rader text men det magiska är väl ändå vad texten låter dig bygga upp i ditt inre? Tänk att jag kan skriva vad som helst här "strand", "slott", "skog" och den bilden jag har aldrig någonsin kommer vara densamma som din, men ändå är vi på samma ställe, läser samma ord.


Det är konst.