We're all stories in the end...

... just make it a good one!

en droppe i havet


Jag blev tillsagd av en familjemedlem nyligen att jag borde bli författare.
Det vore ju helt fantastiskt. Tänk att få skriva texter och berättelser och sen få betalt för det.
Men vart börjar man?
Hur vet man att man är rätt person för jobbet, hur skriver jag mitt CV och vem håller sen min anställningsintervju för jobbet?

Jag tänker mig att det nog finns nåt slags inträdesprov man måste klara.
Då är jag ju körd direkt, för jag minns en fantastisk fin novell jag skrev på gymnasiet om en flicka som träffade en fepojke som gjorde henne till sin genom att fälla en tår som blev en ring runt hennes finger och så vidare - det var helt magiskt, jag lovar - men på VARENDA RAD i den typ tre sidor långa novellen hade min svenskalärare Eva skrivit "sr" (satsradning).
Jag vet än idag inte vad det betyder och jag har försökt förstå.
Så det är en anledning till att jag inte kan bli författare, för jag tror bara att högre lärda människor kan läsa mina texter.
Tills jag lärt mig att satsrada? Inte satsrada? Jag vet inte.

Sen jag blev tillsagd att fundera på författaryrket har jag börjat skriva ner olika handlingar till böcker som jag haft i huvudet sen jag var ung och även nya som ofta kommer till mig när man är i det där limbot mellan sovande och vaken.
Det är oftast då man får helt otroliga idéer, inte sant? När papper och penna är liiite för långt bort så man intalar sig att man ska minnas allt nästa dag och så gör man inte det och fortsätter i livet med en malande känsla av att man glömt något. Att något stort fast ändå litet saknas.
Vem vet hur många prisbelönta noveller jag glömt bort genom åren?

Så nu är det ju tur att smartphones finns, jag har hur många kryptiska noteringar som helst i min. Men jag själv vet vad dem betyder i alla fall.

När jag gick på högstadiet ville jag bli poet. Jag skriv mycket dikter och hängde på poesiforum mer än LunarStorm och MSN och det gick rätt bra för mig, jag blev röstad på mycket eller "gillad" som vi säger idag.
Men nån gång mellan högstadiet och gymnasiet tappade jag helt intresset och mina alster på forumet Sockerdricka, över 300 noveller och dikter, är nu förlorade.
Det är nog det giftigaste med denna digitala tidsålder. Vi spyr ur oss våra hela liv, drömmar och innersta tankar i ett abstrakt universum bortom en datorskärm. Men vad händer den dagen du glömt ditt lösenord eller sidan läggs ner?
Man kan inte göra en back up-fil på hela sitt liv.
Även om det vore att föredra.

Jag drömmer fortfarande lite om att bli en stor poet en dag. Tänk att få sätta folks hjärtan i brand med bara några rader av ord. En poet behöver inte en hel bokserie för att förmedla känslor och intryck.
För mig ligger poesi och musik väldigt nära (jag tror ingen annan tänkt på det innan, haha!), på bara 2-3 minuter kan du berätta en hel livshistoria med en dikt eller en sång. Men det är också det som gör att jag ofta frågar mig själv om inte poesi och dikter är en döende konstform?
En poet har aldrig fått stå på en utsåld arena och läsa sin dikter inför skrikande tonåringar.
En poet är snarare den där musikern med gitarren på ryggen som spelar för måttligt intresserade människor på nån smutsig pub någonstans.

"Jag har skrivit ner allt,
hela mitt liv,
på bara några rader få

Men vad är meningen med att dela allt,
sätta ord på känslor och ge mina tankar en form ni kan röra och känna,
när scenen för mig inte finns?"

Jag kanske ska börja titulera mig som en osignad poet. Jag väntar på mitt poetbolag som ska upptäcka mig. Idol för poesi och författande?

Är inte skrivandet den vackraste konstformen vi har egentligen?
Bara ord.
Inga färger, penslar, verktyg, lera eller trä - bara ord och tanke.

Det är djupt kanske, men värt att tänka på.

Och tänka hinner man mycket när man är hemma hela dagarna och inte orkar göra så mycket med dagarna.

Vem bestämmer egentligen när man är författare? Titulerar man sig som det själv? Måste man bli publicerad?
Vem håller intervjun och spelar det någon roll vad jag har på mig?
Kommer jag bli dömd för hur jag dricker mitt kaffe?
Om jag stoppat in skjortan?
Om jag har byxor fast jag kanske borde ha kjol?
Hur jag väljer att formulera mig och hur mitt skrivande är?

Hur kan någon egentligen ha något att säga om hur du väljer att pussla ihop dina ord och bygga dina meningar?
Är det inte värdefullt nog att du valt att sätta dig ner i några minuter och dela med dig av ditt inre på det mest simpla fast ändå mest komplicerade sätt vi har?
Bokstäver är förvisso små, men ord är stora och kan ta oss vart som helst, tillsammans. Det är du och några rader text men det magiska är väl ändå vad texten låter dig bygga upp i ditt inre? Tänk att jag kan skriva vad som helst här "strand", "slott", "skog" och den bilden jag har aldrig någonsin kommer vara densamma som din, men ändå är vi på samma ställe, läser samma ord.


Det är konst.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 niklas pålsson
skriven :

Jag funderade på flera olika, men jag bestämde mig för: "Jag vill egentligen bli poet, jag jobbar bara på mcdonalds tills min karriär tagit fart."

Oh the irony, haha :D

bamsekram!

2 Sara Svensson
skriven :

Tummen upp! (Facebook-störda invånaren i mig och försöker därmed sätta en like-knapp på inlägget) Fick också den kommentaren av min pappa för ett tag sedan...det låter så jävla lockande att sitta i sin lilla egna värld och bara kötta på tangenterna, dag ut och dag in. Men antagligen måste man ha ett jobb vid sidan av det. Och det där med satsrader, alltså, det verkar vara invecklat shit! Haha. Men jag tror också att konstformen, som författare, att man ger fan i särskilda skrivregler ibland, om man har sådan stil. (Svårt att förklara)
Hej förresten! Kul att jag hittat din blogg. :P :)