We're all stories in the end...

... just make it a good one!

I am the Doctor

Den finns på spotify.
Finfint.
Jag brukade lyssna på den på väg till jobbet (när jag jobbade) och man kände sig så där lagom häftig med den som ledmotiv.
 
Annars är det inte så mycket som känns lagom häftigt just nu.
Det är svårt att behålla sin värdighet när man bara går omkring hemma, även om jag är glad att jag faktiskt orkar vara uppe i alla fall.
Det måste vara så mycket värre att bara ligga still och vänta på ingenting.
 
Under den helgen jag låg inlagd på sjukhus fick jag sån enorm förståelse för vad många tvingas leva i för värld.
Det enda umgänget jag hade med andra människor var när sköterskorna kom in för att fråga vad jag ville ha för mat eller för att ta prover. Annars låg jag i ett rum med ett fönster. Det fanns bara en radio, ingen tv eller nåt sånt för att få tiden att gå.
Som tur var (om man nu får säga så, det är hemskt att nån mer är dålig egentligen) så fick jag en "rumskamrat" sista dagarna.
Jag vet inte om jag mått lika bra annars, om jag fått ligga där själv och inte ha nån att prata med. Eller titta på skräptv på min dator med.
 
Så jag vill inte säga att jag haft det värst, för det hade jag inte. Men jag vill ändå få sagt att jag förstår och lider med alla andra som är sjuka och dåliga. Det är för jävligt att ligga där ensam med sin egen ångest, sina smärtor och sina tankar.
Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös. Jag ville bara att min pappa skulle lyfta upp mig och bära hem mig, precis som när man var liten och somnade i bilen på väg hem från farmor.
 
Sen fick jag träffa en fantastisk läkare som tog det hela med en klackspark och fick mig att känna att det här är ju ingeting, pff, pyttsan, det där är över om några månader.
Även om jag helt och fullt insett allvaret i min situation så vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin bli så svag och hjälplös som jag var första nätterna på sjukhus när jag kände att jag lika gärna bara kunde dö. Det kändes inte värdigt att leva med sån oro och ångest som jag gjorde då. På något sätt lyckades jag ändå trycka undan det.
Det bubblade upp lite igen när jag och pappa var i Linköping, den där känslan att jag bara ville dö, stänga av, låsa butiken, att allt bara ska vara över. Det känns verkligen som att man faller ner i en spiral av ondska, det är svårt att beskriva med ord men det känns som att marken bara försvinner och allting snurrar. Så hopplöst.
Men jag lyckades även den gången. Jag satt tyst. Lyssnade. Rörde inte en min. Tittade på bilder av min egen hjärna (bara det är nog för att göra en åksjuk, kan jag säga).
Vet ni vad? Det gick över. Jag landade igen. Även om jag satt i samma stol på läkarens rum under hela tiden. Men jag slutade snurra, samlade mig och fick till slut fram frågan om det går att fixa.
 
Det gör det.
 
Jag tror det viktigaste är att alltid försöka hitta den lilla låga eller hake som gör att du vill fortsätta leva.
Det kan vara så simpelt som att jag fucking vägrar att dö innan jag fått se den nya Harry Potter-filmen.
Universum skulle implodera om inte JAG ser den. Hör du det universum? Jag ska INGENSTANS! Jag har inte spenderat mer timmar i böcker än i skolan för att slås omkull av det här.
Sen kan det vara något djupare, som att jag vill få ut mer av min existens. Jag vill ha en egen familj, jag vill gifta mig, köpa mitt eget hus och bygga min egen lilla värld.
 
Nånstans mellan den nya Harry Potter-filmen och tankar på mina egna (om än ofödda) barn hittade jag min hake som fick mig att sluta snurra.
 
Melissa kommenterade ett av mina inlägg med "Jag tycker om uttrycket att livet ger dig inte mer an du pallar att hantera"
Vilket jag tycker är passande för mig, eftersom jag alltid gillat uttrycket "if God can bring you to it, he can bring you through it"
 
Nu är jag kanske inte djupt religiös men jag gillar det ändå. Meningen är ju densamma oavsett om man vill blanda in en gud eller inte.
 
Jag tror faktiskt att jag pallar det här. 
 
You just wait.
 
 
 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: