We're all stories in the end...

... just make it a good one!

livskvalité



Livskvalité va ett ord min läkare upprepade gång på gång när jag va där sist. 

För i över ett halvår va det precis det jag saknade många dagar. Från september till mars va det största jag gjorde att följa med till ICA. 

Så på så sätt är jag glad att jag jobbar 50% nu. Jag har lite rutiner igen och jag behövs någonstans. 

Som en allmän uppdatering kan jag väl säga att jag inte är opererad. Förändringen är satt som godartad och eftersom jag kan se utan piratlappen sen några månader tillbaka så vill man inte operera. 
Jag är fortfarande under utredning för mina hormonnivåer då det är det enda som gett utslag av alla prover jag tagit. 
Eventuellt har min lilla bulle suttit där hela livet/länge och eventuellt retar den hypofysen och gör att min hjärna sprutar hormoner. 
Vi vet mer efter nästa röntgen, det är inte över än. 

Med det sagt vill jag också understryka hur otrolig människan är. Vi pratar redan om "när jag va sjuk" men det enda som egentligen ändrats är att jag inte det dubbelt längre. 
Men livet fungerar ändå och sinnet hittar något sätt att förtränga det mörka och jobba på. 

Det är skönt. 

Jag har mina tapp ibland och fastnar i det där mörka, jag kommer nog aldrig sluta att vara rädd för det oundvikliga - att dö. 
Men ingen vill ju dö och ärligt talat, jag skulle kunna bli påkörd av en lastbil imorgon och inte klara mig. Med tumör eller inte. 

Vad jag vill få fram är att ja, jag mår bättre. Jag har nästan hittat tillbaka till mig själv och jag vågar ärligt tänka i år framåt snarare än dagar, som var min verklighet i vintras. 

Att gå igenom något så påfrestande är inget jag skulle önska min värsta fiende ens, det har varit fruktansvärt i perioder. C har fått hålla fast och om mig många nätter när jag varit hysterisk och övertygad om att jag ska dö.
Jag har varit hypokondrisk och irrationell och trott att jag haft ms, bröstcancer, hudcancer och andra dödliga sjukdomar. Tydligen bara en del av den accepterande processen har jag fått lära mig. 
Just nu känns det som något ur en film snarare än mitt liv. 

Det jag oftast går ner mig kring nu är när kommer mitt bakslag, vad blir nästa stora chock? 
Det är en ständigt närvarande oro sen den dagen man inser att livet är begränsat och det är för jävligt att acceptera en sån sak som man trodde man visste sen sandlådan. Jag ska faktiskt dö nån gång. Du med. Och alla jag älskar. 
Tanken på min familj och mina småsyskon på min begravning tynger ens inre så att luften tar slut. Det känns som när man lekte blindbock och alla smög ut ur rummet. Man famlar i ett totalt mörker. 
Det suger. Det går inte att linda in det i något vackert. 
Hundbajs är hundbajs. 

Men man hittar en väg upp och ut till slut, för mig behövdes det extra stöd från de professionella. Jag har sedan april varit hos en kurator då och då för öppna samtal om allt. Trots en fantastisk familj, pojkvän och vänner så behövde jag en extra krok för att sortera allting. 

Jag vill inte påstå att jag är ens i närheten av frisk och glad, jag svajar fortfarande. Men jag börjar få ordning på det viktiga i livet och ett bra perspektiv. 

Saker har mening igen. 

Avslutningsvis vill jag dela vad jag tänker som ett mantra varje gång jag fastnar och går ner mig (ibland får jag tänka det nästan hundra gånger, som en tok): 

Vi ska alla dö en dag. Men alla andra dagar ska vi inte det.