We're all stories in the end...

... just make it a good one!

Att ställa om

Jag hade nästan börjat finna mig i att jag kanske aldrig kommer få barn. 
Inte för att vi inte ville, men för allt som hänt och att jag trodde väldigt länge att jag skulle dö vilken dag som helst på grund av Knölen i hjärnan. Jag gick bara i någon slags gråzon och väntade på att få lägga näsan i vädret. Planerade aldrig något större. Vågade knappt byta jobb. 
Nu har det ju varit klart en tid att jag inte ska dö, eller ens vara sjuk och att då helt plötsligt ha hela livet framför sig igen är en konstig omställning om än väldigt angenäm. 
Så jag bytte jobb. Jag har i över ett år jobbat på Espresso House som platschef, ett jobb som jag sökte redan för några år sedan men fick tacka nej till intervjun för eftersom jag då var upptagen med att vara sjuk. Men i december 2015 gjorde jag mitt sista pass på McDonald's och styrde stegen mot Espresso House istället. 
Under tiden på EH började jag bygga upp mig själv igen och hitta ut ur den tidigare gråzonen. Jag vågade tänka längre än ett kvartal framåt i mitt liv, vågade skaffa nya vänner och hitta på nya saker. 
Jag blev mer och mer mig själv, eller i alla fall den "själv" jag ville vara. 
Jag började trivas med min vardag och mitt liv igen. 
Jag -hade- en vardag och ett liv igen. 
Så kom en dag i januari. Jag säger till Christian att jag bara ska springa in på ICA och hämta ett paket från Ellos, han kan sitta kvar i bilen och vänta. När jag är där inne köper jag ett graviditetstest. Jag visste redan innan jag tog testet att jag va gravid, det kändes i hela kroppen men jag behövde ju bekräfta det såklart. Det här va på eftermiddagen så testet blev inte jättetydligt, men ett plus är ett plus. 
Jag hade för mig själv planerat alla möjliga sätt att berätta för Christian och mina föräldrar att jag är gravid. Storslaget såklart! Till Christian skulle jag köpa en bok med ordvitsar, för pappor drar dåliga skämt!
Till min mamma skulle jag köpa ett "lär dig sticka"-kit för en mormor ska väl kunna sticka?
Min pappa skulle få en tablettask med Emser, för pappa har själv sagt att det är "morfargodis". 
Som med mycket annat i livet blir det inte riktigt som man tänker sig.
Christian fick veta i hallen här hemma, när jag knappt hunnit knäppa byxorna eller stänga dörren till badrummet. 
Först av alla, efter Christian, ringde jag min lillebror och bästa vän Viktor och berättade att hans son Theo skulle få en kusin i höst.
Våra föräldrar fick veta samma dag, över telefon. 
Visst kunde vi ha väntat, det är så klart vågat att berätta så tidigt för familjen men vi kände att i och med att det inte kommer bli en helt normal graviditet så kan det vara skönt att ha med oss familjen från början. Och hade något gått fel, så hade deras stöd varit ovärderligt också. 
I skrivande stund är vi i vecka 24 och har tagit oss förbi många milstolpar. Vecka 13 när det blir lite mer safe, första ultraljudet, rutinultraljudet, vecka 20 & halvvägs, första klädinköpet, beställa barnvagn... 
Helt plötsligt blev det vardag att ha en person växandes i sin kropp. Hur sjukt är inte det? 
Vår Böna har vägrat samarbeta på båda ultraljuden vi varit på och visat rumpan varje gång. Därför vet vi inte vilken typ av Böna vi odlat, även om det så klart finns en känsla på vem det är som bor där inne...
Med allt som hänt och händer så har jag funderat på om jag ska börja blogga igen för att få lite utlopp för allt som far genom tankarna.
 
Om jag kommer ihåg att hålla i det, det är en annan femma.
Taggar: bfoktober2017, gravid;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: