We're all stories in the end...

... just make it a good one!

I need you now, you got me on my knees

För första gången sen min Oasisdeppkväll har jag kollat på deras dvder igen.
Lyssnat på alla mina favoritlåtar.
Det är fortfarande så jävla overkligt att de inte finns längre.
På nätet finns fortfarande sidor som oddsar om hurvida de kommer återförenas. Jag skulle så gärna sätta alla mina pengar på att det händer. Men nånstans känns det ändå rätt avlägset?



Det som smärtar mig mest är att jag aldrig någonsin kommer stå på en Oasiskonsert och stortjuta till Lyla igen. Eller Live Forever... eller the Masterplan... eller vilken jävla låt som helst.

Jag hade kunnat bearbeta förlusten av Oasis om det kommit mer naturligt. Liksom. Fuck it. Vi är gamla och har inte släppt nytt på 30 år.

Jag skulle nästan kunna säga att jag börjat hata Liam.
För allt han gjort.
Inte vad han är.
Ni fattar. Eller nej, det gör ni nog inte. För att för att ni ska förstå måste ni också förstå vad Oasis är för mig.

Och det gör ni uppenbarligen inte.
Äh. Det är ju bara ett band?




Nej...

Det var längesen jag började tänka på Oasis så här mycket överhuvudtaget. Det känns konstigt. Visst, jag skriker som en liten flicka när the Shock of the Lightning eller I'm Outta Time spelas på jobbet och verkar nog till synes lycklig (och jag är väl det på sätt och vis, det är ändå Oasis) men ändå dör jag lite inuti. Jag kommer aldrig stå och vänta på Oasis igen.
Aldrig.

Aldrig stavas aldrig med två L. Alltid stavas alltid med två L...


Jag kommer aldrig glömma Roskilde. Det är det finaste och bästa jag någonsin varit med om. Hela den konserten var kärlek. Jag minns inte vad som hände runtom mig så tydligt. Jag minns hela konserten som någon slags utomkroppslig upplevelse. Jag har aldrig blivit så lyft av en spelning (och med alla festivaler jag varit på har det blivit en del...). Trots att det var mörkt och snorkallt minns jag bara värme och kärlek.
Oasis är min kärlek.




Det lilla jävla bandet har gett mig så mycket.

Men jag tror jag ska sluta skriva. Jag inser redan hur jävla psycho det här låter för nån som inte förstår att en människa kan vara så besatt(?) av ett band.

Oasis är min kärlek. Min enda kärlek.
Jag vill säga att Oasis är den enda kärleken som inte gjort mig besviken. Men jag är lite besviken. Och för det kan jag inte förlåta Liam.
Det går inte.



Han är skyldig mig kärleken.


if the shoe fits, wear it (eventuellt: säg åt sverki skelögd...)

"Ryssland rasar över 'Tingeling' i Melodifestivalen..."

Vad ska man säga?

Känner man sig träffad och blir upprörd av något så fånigt som ett satirinslag i svensk tv kanske det inte ligger så långt ifrån sanningen och verkligheten?
Att Rysslands talesman på ambassaden fortsättningsvis sagt att Sverige (!) har en stel bild av Ryssland och borde se utanför sina egna landsgränser är ju bara skrattretande. Särskilt när ambassaden lär vara fylld av gamla commies och kgb-gubbar...
Sverige är ju världens mesigaste land som sen länge personifierar uttrycket "mellanmjölk" så att vi skulle vara kryddstarka nog att verkligen försöka reta upp våra grannar i öst är ju bara larvigt.
Ett land som försöker spela storebror med etniska utrensningar och ockupationer ända in på 2000-talet borde nog inte prata om att "vidga sina vyer" och släppa på sina gamla fördomar. Jag ska inte fastna för mycket i det här nu. Ryssland är inte direkt mitt favoritland...
Är man dessutom ett så stort land med en så... intressant... historia får man tamejfan räkna med sånt här!
Titta bara på all den satir som gjorts med USA i huvudrollen, alla dåliga skämt om Bush och för att inte tala om alla inslag med araber med missiler i bakfickan och så vidare. Ugh.
Töntigt.

Personligen tyckte jag att den låten var sjukt irriterande och drog ner betyget av årets Melodifestival ytterligare, men det är nog bara för att jag inte gillar den typen av humor någe vidare. Årets mellanakter var pinsamt dåliga och bara... äckliga.
Nu ljuger jag... jag tycker det är fruktansvärt roligt att vi petar Ryssland i ögonen, mohahahahahaha! Nej allvarligt...

Att sen försöka göra ESC till en politisk fråga och försöka bedriva storpolitik genom ren underhållningstv, det om något, borde vara belagt med höttande finger och bojkott.





Fast om vi faktiskt lyckas reta upp hela Ryssland och inte bara de stela käpp i arslet nissarna på ambassaden kan jag nog tänka mig att köpa skivan. Inte för att vi retar Ryssland utan för den simpla anledningen att SVERIGE retat upp någon, förnärmat någon... Hehe.

Sen tycker jag väl att det borde hända mer spännande saker i världen som är värt att rapportera om. Varför inte en uppföljning på hur det gick för de stackars plockade gässen?


Svensk media suger.