För att i många gravid-grupper där jag är med frågar många om klåda och får nästan alltid skräcksvar om hepatos och stundande preklampsi. Klåda SKA tas på allvar och nämnas för ens barnmorska, absolut, men det kollas enkelt med ett blodprov och är det inte något av dessa så kan det kanske hjälpa att få läsa om PUPPP, som ändå förekommer det med.
Nu menar jag inte att alla som har klåda har antingen hepatos, preklampsi eller PUPPP, men kan jag rädda en enda mamma från det helvete jag gick igenom så är det här inlägget värt både min och din tid.
Vad är PUPP?
Hämtat från: https://medibas.se/handboken/kliniska-kapitel/obstetrik/patientinformation/graviditetskomplikationer/hudkomplikationer-under-graviditeten/
"Graviditetsspecifika hudsjukdomar
Polymorft graviditetsutslag (polymorphic eruption of pregnancy, PEP)
PEP (också kallat Pruritiska urtikariella papler och plack under graviditeten, PUPPP) är den vanligaste graviditetsspecifika hudsjukdomen och den förekommer i en av 130–300 graviditeter. Tillståndet är vanligare under första graviditeten och vid flerbördsgraviditeter, och familjär ansamling är beskriven.
Orsaken är okänd. Det antyds en koppling mellan sjukdomen, moderns immunsystem och celler hos fostret. Att förekomsten ökar bland kvinnor med flerbördsgraviditeter kan betyda att hudsträckning spelar en roll för att utlösa en immunreaktion.
Tillståndet uppstår under tredje trimestern. Det ger intensiv klåda med utbrott av nässelutslagsliknande förändringar och prickar (papler) med eller utan röda hudområden. Utslaget uppträder först på buken, ofta samtidigt med bristningar, och ibland drabbas även armar och ben. Ansiktet drabbas vanligtvis inte.
Det finns inga belägg för att tillståndet innebär någon risk för det ofödda barnet.
Det finns ingen specifik behandling. Allergitabletter (antihistaminer) och lokala kortisonsalvor kan användas mot klådan. Vid svåra besvär kan det bli aktuellt att ge kortison i tablettform.
Utslagen går vanligtvis tillbaka en–två veckor efter förlossningen."
----Runt v34-35 kliade hela magen, varje dag. Jag kliade så att "magen skakade" och kom på mig själv med att hålla emot med ena handen och riva med den andra. Normalt? Nej!
Mina bristningar började svullna och i själva "sprickorna" blev det nästan som vattenblåsor. Jag pratade med min barnmorska och fick rådet att använda kylbalsam.
Det här var fredagen den 25 augusti. Min barnmorska va även tydlig med att om det blir värre eller om klådan sprider sig så ska jag kontakta Kvinnohälsan direkt.
Tisdagen gick och onsdagen kom. Provsvaren visade inget, SKÖNT! Med andra ord hade jag bra levervärden och ingen förhöjning av gallsyra i blodet - jag och bebis är säkra!
Där satt jag med klåda och ingen hjälp. Vid det här laget hade jag såna besvär att jag inte kunde gå hemifrån. Jag satt i min fåtölj och kunde inte koncentrera mig på ens ett tv-program för att klådan var så extrem. Kroppen började göra ont och blöda av allt klösande. Jag gick mellan iskalla duschar och kylbalsam och kunde som bäst få en timme utan ett "kli-anfall".
Det är svårt att beskriva, men det är inget litet eksem i armvecket utan jag kliade och kliade och kliade, trots att huden började blöda. Jag fyllde skurhinken med is och vatten och satt med fötterna i den tills jag nästan fick kramp. Så fort jag lyfte ur fötterna så kom det tillbaka.
Jag kunde inte sova för jag vaknade av att kroppen hettade där jag rivit och klådan blev värre på kvällar och nätter. Jag väckte min sambo med mitt rivande och fick duscha kallt på nätterna. Till slut började jag frossa av att vara så nedkyld.
Känslan av denna klåda kan enklast beskrivas som panikångest. Jag va så trött och medtagen men kunde inte somna för att allting spände, hettade och kliade. Jag grät, skrek och fick mer och mer panik för vad som egentligen pågår. Ska det vara så här?
På torsdagen ringde jag Kvinnohälsan igen, desperat efter hjälp, då fick jag ut recept på Tavegyl (ett antihistamin) och började med det direkt (tog sammanlagt fyra tabletter den dagen). Jag blev lugnare i kroppen och kunde sova något bättre den natten men klådan och smärtan va kvar så fort jag vaknade och min kropp började få slut på energi.
På fredagen var min kropp så tömd på energi att jag inte kunde känna bebis i magen längre. Utslagen på mitt högra ben hade även ändrat karaktär och blivit mer som "kakor" och började skifta i blått. Det kändes inte rätt. Då ringde jag förlossningen och vi fick komma in.
Man kollade äggvita i urinen och tog en kurva på mig och bebis. Allting såg finfint ut och bebis började såklart sparka som aldrig förr när vi blev undersökta. (Oroa dig inte morsan, jag mår bra - hiyah! typ)
Jag blev undersökt av två läkare, båda väldigt bekymrade över mina utslag, det syntes. Den ena nämnde PUPPP men att hon inte riktigt tyckte det såg ut som det.
Vi blev hemskickade med ytterligare ett antihistamin (Lergigan) och en akutremiss gick till hudläkare. Vi åkte in efter 16 på fredagen och då jobbar inte hudläkarna, så vi fick vänta tills efter helgen.
Lergigan och Tavegyl däckade mig så pass den helgen att jag faktiskt kunde sova 3-4h/natt, innan hade jag sovit som mest 2h/natt totalt.
På måndagmorgon ringde hudkliniken upp - jag hade en tid redan samma eftermiddag!
Det besöket gick väldigt fort. Hudläkaren hade en kollega med sig och på väg till undersökningsrummet frågade läkaren mig "är det första barnet?" och jag svarade "ja" varpå hon nickade till sin kollega. När vi satt oss frågade hon hur det hade börjat och jag förklarade om bristningarna på magen och hur det lagt sig på magen men sen gått ut på armar och ben. Hon log och nickade åt kollegan igen.
Diagnosen tycktes enkel att ställa - PUPPP.
PUPPP är inte farligt vare sig för mig eller bebis, det suger bara.
Vi fick med oss lite starkare kortison hem, en gel och en emulsion att smörja med. Det finns inget som kan "bota" PUPPP förutom att föda barn (det går över av sig själv efter det i nästan alla fall), men kortison och antihistamin kan lindra och dämpa så att man orkar till förlossningen. Jag behövde heller inte vara orolig för att kortisonet skulle påverka bebis då vi är så nära födsel att det inte kommer hinna påverka honom i magen.
Nu tar jag bara tabletterna på morgon och kväll och smörjer på de områden som är värst utsatta fortfarande. Jag använder också miniderm nån timme efter kortisonet så att huden blir ordentligt återfuktad.
Det kan vara starten på hepatos och preklampsi, det kan vara PUPPP, det kan vara en allergisk reaktion men hjälpen finns hos vården så börja alltid där!