Jag tänkte att jag ska skriva lite om de senaste veckorna och hur vi kom fram till att jag drabbats av PUPPP så här i slutet av min graviditet. Jag kommer lägga upp bilder genom inlägget på mina utslag så är du känslig råder jag dig att sluta läsa.
För att i många gravid-grupper där jag är med frågar många om klåda och får nästan alltid skräcksvar om hepatos och stundande preklampsi. Klåda SKA tas på allvar och nämnas för ens barnmorska, absolut, men det kollas enkelt med ett blodprov och är det inte något av dessa så kan det kanske hjälpa att få läsa om PUPPP, som ändå förekommer det med.
Nu menar jag inte att alla som har klåda har antingen hepatos, preklampsi eller PUPPP, men kan jag rädda en enda mamma från det helvete jag gick igenom så är det här inlägget värt både min och din tid.
Återigen: har du problem med klåda SKA du prata med din barnmorska, det är alltid steg ett så ni kan utesluta vissa diagnoser. En tumregel jag fick är att om det stör din nattsömn är det inte normalt och om händer och fötter kliar på insidan ska du definitivt ringa din barnmorska!
Vad är PUPP?
Hämtat från: https://medibas.se/handboken/kliniska-kapitel/obstetrik/patientinformation/graviditetskomplikationer/hudkomplikationer-under-graviditeten/
Vad är PUPP?
Hämtat från: https://medibas.se/handboken/kliniska-kapitel/obstetrik/patientinformation/graviditetskomplikationer/hudkomplikationer-under-graviditeten/
"Graviditetsspecifika hudsjukdomar
Polymorft graviditetsutslag (polymorphic eruption of pregnancy, PEP)
PEP (också kallat Pruritiska urtikariella papler och plack under graviditeten, PUPPP) är den vanligaste graviditetsspecifika hudsjukdomen och den förekommer i en av 130–300 graviditeter. Tillståndet är vanligare under första graviditeten och vid flerbördsgraviditeter, och familjär ansamling är beskriven.
Orsaken är okänd. Det antyds en koppling mellan sjukdomen, moderns immunsystem och celler hos fostret. Att förekomsten ökar bland kvinnor med flerbördsgraviditeter kan betyda att hudsträckning spelar en roll för att utlösa en immunreaktion.
Tillståndet uppstår under tredje trimestern. Det ger intensiv klåda med utbrott av nässelutslagsliknande förändringar och prickar (papler) med eller utan röda hudområden. Utslaget uppträder först på buken, ofta samtidigt med bristningar, och ibland drabbas även armar och ben. Ansiktet drabbas vanligtvis inte.
Det finns inga belägg för att tillståndet innebär någon risk för det ofödda barnet.
Det finns ingen specifik behandling. Allergitabletter (antihistaminer) och lokala kortisonsalvor kan användas mot klådan. Vid svåra besvär kan det bli aktuellt att ge kortison i tablettform.
Utslagen går vanligtvis tillbaka en–två veckor efter förlossningen."
----Hur började det för mig?
Jag hade fått en del bristningar på magen redan innan v30 och kände mig ganska van vid att det kunde klia lite när en ny kom (det är ändå huden som brister, klart att det känns...).
Runt v34-35 kliade hela magen, varje dag. Jag kliade så att "magen skakade" och kom på mig själv med att hålla emot med ena handen och riva med den andra. Normalt? Nej!
Mina bristningar började svullna och i själva "sprickorna" blev det nästan som vattenblåsor. Jag pratade med min barnmorska och fick rådet att använda kylbalsam.
Det här var fredagen den 25 augusti. Min barnmorska va även tydlig med att om det blir värre eller om klådan sprider sig så ska jag kontakta Kvinnohälsan direkt.
Min mage i början
Runt v34-35 kliade hela magen, varje dag. Jag kliade så att "magen skakade" och kom på mig själv med att hålla emot med ena handen och riva med den andra. Normalt? Nej!
Mina bristningar började svullna och i själva "sprickorna" blev det nästan som vattenblåsor. Jag pratade med min barnmorska och fick rådet att använda kylbalsam.
Det här var fredagen den 25 augusti. Min barnmorska va även tydlig med att om det blir värre eller om klådan sprider sig så ska jag kontakta Kvinnohälsan direkt.
Min mage i början
Under den helgen eskalerade det snabbt. Händer och fötter började klia och kylbalsam slutade att hjälpa. På måndagmorgon ringde jag in direkt och fick komma in dagen efter för att lämna blodprov. På måndagen hade jag redan använt upp en hel tub kylbalsam...
Tisdagen gick och onsdagen kom. Provsvaren visade inget, SKÖNT! Med andra ord hade jag bra levervärden och ingen förhöjning av gallsyra i blodet - jag och bebis är säkra!
Tisdagen gick och onsdagen kom. Provsvaren visade inget, SKÖNT! Med andra ord hade jag bra levervärden och ingen förhöjning av gallsyra i blodet - jag och bebis är säkra!
Men sen hände inte så mycket mer den dagen.
Där satt jag med klåda och ingen hjälp. Vid det här laget hade jag såna besvär att jag inte kunde gå hemifrån. Jag satt i min fåtölj och kunde inte koncentrera mig på ens ett tv-program för att klådan var så extrem. Kroppen började göra ont och blöda av allt klösande. Jag gick mellan iskalla duschar och kylbalsam och kunde som bäst få en timme utan ett "kli-anfall".
Det är svårt att beskriva, men det är inget litet eksem i armvecket utan jag kliade och kliade och kliade, trots att huden började blöda. Jag fyllde skurhinken med is och vatten och satt med fötterna i den tills jag nästan fick kramp. Så fort jag lyfte ur fötterna så kom det tillbaka.
Jag kunde inte sova för jag vaknade av att kroppen hettade där jag rivit och klådan blev värre på kvällar och nätter. Jag väckte min sambo med mitt rivande och fick duscha kallt på nätterna. Till slut började jag frossa av att vara så nedkyld.
Känslan av denna klåda kan enklast beskrivas som panikångest. Jag va så trött och medtagen men kunde inte somna för att allting spände, hettade och kliade. Jag grät, skrek och fick mer och mer panik för vad som egentligen pågår. Ska det vara så här?
På torsdagen ringde jag Kvinnohälsan igen, desperat efter hjälp, då fick jag ut recept på Tavegyl (ett antihistamin) och började med det direkt (tog sammanlagt fyra tabletter den dagen). Jag blev lugnare i kroppen och kunde sova något bättre den natten men klådan och smärtan va kvar så fort jag vaknade och min kropp började få slut på energi.
På fredagen var min kropp så tömd på energi att jag inte kunde känna bebis i magen längre. Utslagen på mitt högra ben hade även ändrat karaktär och blivit mer som "kakor" och började skifta i blått. Det kändes inte rätt. Då ringde jag förlossningen och vi fick komma in.
Man kollade äggvita i urinen och tog en kurva på mig och bebis. Allting såg finfint ut och bebis började såklart sparka som aldrig förr när vi blev undersökta. (Oroa dig inte morsan, jag mår bra - hiyah! typ)
Jag blev undersökt av två läkare, båda väldigt bekymrade över mina utslag, det syntes. Den ena nämnde PUPPP men att hon inte riktigt tyckte det såg ut som det.
Vi blev hemskickade med ytterligare ett antihistamin (Lergigan) och en akutremiss gick till hudläkare. Vi åkte in efter 16 på fredagen och då jobbar inte hudläkarna, så vi fick vänta tills efter helgen.
Lergigan och Tavegyl däckade mig så pass den helgen att jag faktiskt kunde sova 3-4h/natt, innan hade jag sovit som mest 2h/natt totalt.
På måndagmorgon ringde hudkliniken upp - jag hade en tid redan samma eftermiddag!
Det besöket gick väldigt fort. Hudläkaren hade en kollega med sig och på väg till undersökningsrummet frågade läkaren mig "är det första barnet?" och jag svarade "ja" varpå hon nickade till sin kollega. När vi satt oss frågade hon hur det hade börjat och jag förklarade om bristningarna på magen och hur det lagt sig på magen men sen gått ut på armar och ben. Hon log och nickade åt kollegan igen.
Diagnosen tycktes enkel att ställa - PUPPP.
Där satt jag med klåda och ingen hjälp. Vid det här laget hade jag såna besvär att jag inte kunde gå hemifrån. Jag satt i min fåtölj och kunde inte koncentrera mig på ens ett tv-program för att klådan var så extrem. Kroppen började göra ont och blöda av allt klösande. Jag gick mellan iskalla duschar och kylbalsam och kunde som bäst få en timme utan ett "kli-anfall".
Det är svårt att beskriva, men det är inget litet eksem i armvecket utan jag kliade och kliade och kliade, trots att huden började blöda. Jag fyllde skurhinken med is och vatten och satt med fötterna i den tills jag nästan fick kramp. Så fort jag lyfte ur fötterna så kom det tillbaka.
Jag kunde inte sova för jag vaknade av att kroppen hettade där jag rivit och klådan blev värre på kvällar och nätter. Jag väckte min sambo med mitt rivande och fick duscha kallt på nätterna. Till slut började jag frossa av att vara så nedkyld.
Känslan av denna klåda kan enklast beskrivas som panikångest. Jag va så trött och medtagen men kunde inte somna för att allting spände, hettade och kliade. Jag grät, skrek och fick mer och mer panik för vad som egentligen pågår. Ska det vara så här?
På torsdagen ringde jag Kvinnohälsan igen, desperat efter hjälp, då fick jag ut recept på Tavegyl (ett antihistamin) och började med det direkt (tog sammanlagt fyra tabletter den dagen). Jag blev lugnare i kroppen och kunde sova något bättre den natten men klådan och smärtan va kvar så fort jag vaknade och min kropp började få slut på energi.
På fredagen var min kropp så tömd på energi att jag inte kunde känna bebis i magen längre. Utslagen på mitt högra ben hade även ändrat karaktär och blivit mer som "kakor" och började skifta i blått. Det kändes inte rätt. Då ringde jag förlossningen och vi fick komma in.
Man kollade äggvita i urinen och tog en kurva på mig och bebis. Allting såg finfint ut och bebis började såklart sparka som aldrig förr när vi blev undersökta. (Oroa dig inte morsan, jag mår bra - hiyah! typ)
Jag blev undersökt av två läkare, båda väldigt bekymrade över mina utslag, det syntes. Den ena nämnde PUPPP men att hon inte riktigt tyckte det såg ut som det.
Vi blev hemskickade med ytterligare ett antihistamin (Lergigan) och en akutremiss gick till hudläkare. Vi åkte in efter 16 på fredagen och då jobbar inte hudläkarna, så vi fick vänta tills efter helgen.
Lergigan och Tavegyl däckade mig så pass den helgen att jag faktiskt kunde sova 3-4h/natt, innan hade jag sovit som mest 2h/natt totalt.
På måndagmorgon ringde hudkliniken upp - jag hade en tid redan samma eftermiddag!
Det besöket gick väldigt fort. Hudläkaren hade en kollega med sig och på väg till undersökningsrummet frågade läkaren mig "är det första barnet?" och jag svarade "ja" varpå hon nickade till sin kollega. När vi satt oss frågade hon hur det hade börjat och jag förklarade om bristningarna på magen och hur det lagt sig på magen men sen gått ut på armar och ben. Hon log och nickade åt kollegan igen.
Diagnosen tycktes enkel att ställa - PUPPP.
Inga prover behöver tas, för det kommer inte visa något. Läkaren undersökte mig, utslagen och frågade lite kring om vi bytt tvättmedel och liknande men eftersom vi inte ändrat något och jag aldrig haft problem med utslag och eksem innan så stod det klart att det rör sig om PUPPP.
PUPPP är inte farligt vare sig för mig eller bebis, det suger bara.
Vi fick med oss lite starkare kortison hem, en gel och en emulsion att smörja med. Det finns inget som kan "bota" PUPPP förutom att föda barn (det går över av sig själv efter det i nästan alla fall), men kortison och antihistamin kan lindra och dämpa så att man orkar till förlossningen. Jag behövde heller inte vara orolig för att kortisonet skulle påverka bebis då vi är så nära födsel att det inte kommer hinna påverka honom i magen.
PUPPP är inte farligt vare sig för mig eller bebis, det suger bara.
Vi fick med oss lite starkare kortison hem, en gel och en emulsion att smörja med. Det finns inget som kan "bota" PUPPP förutom att föda barn (det går över av sig själv efter det i nästan alla fall), men kortison och antihistamin kan lindra och dämpa så att man orkar till förlossningen. Jag behövde heller inte vara orolig för att kortisonet skulle påverka bebis då vi är så nära födsel att det inte kommer hinna påverka honom i magen.
Hur mår jag idag?
Så mycket bättre! Jag har klåda fortfarande och kliar en del, men det är mer på nivån "har varit ute och fått lite myggbett" just nu och det kan jag stå ut med i några veckor. Jag kan ha kläder på mig utan att börja gråta och få panik. Jag får sova om nätterna (bortsett från alla kisspauser, men så va det ju innan också...) och även om antihistaminerna gör mig väldigt slö så känner jag mig ändå starkare i kroppen nu än innan och börjar ladda för att föda fram vår lille pojke om bara några veckor.
Så här ser jag ut idag:
Mina ben är flammiga fortfarande där det varit mest svullet och på mina armar är lite utslag och små sårskorpor kvar, men det är en OTROLIG skillnad. Min normala hudton är inte rosa, men just nu är mina ben det...
Nu tar jag bara tabletterna på morgon och kväll och smörjer på de områden som är värst utsatta fortfarande. Jag använder också miniderm nån timme efter kortisonet så att huden blir ordentligt återfuktad.
Nu tar jag bara tabletterna på morgon och kväll och smörjer på de områden som är värst utsatta fortfarande. Jag använder också miniderm nån timme efter kortisonet så att huden blir ordentligt återfuktad.
Avslutningsvis vill jag bara säga att om du är gravid och har problem med klåda PRATA MED DIN BARNMORSKA. Vänta inte, googla inte, fråga inte i gravidgrupper - SÖK HJÄLP!
Det kan vara starten på hepatos och preklampsi, det kan vara PUPPP, det kan vara en allergisk reaktion men hjälpen finns hos vården så börja alltid där!
Det kan vara starten på hepatos och preklampsi, det kan vara PUPPP, det kan vara en allergisk reaktion men hjälpen finns hos vården så börja alltid där!